04. Asteroider & kometer

Solen.

2008-04-29 13:48 #0 av: medde

Solen är den stjärna som finns i centrum av vårt solsystem. I omloppsbanor kring solen rör sig solsystemets planeter, bland dessa jorden

Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämnvikt som råder sen miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar.

Solen är det största objektet i jordens närhet och dess diameter är cirka 109 gånger större än jordens. Den har en massa på cirka 1,99×10 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Omkring 99 % av hela solsystemets massa finns i solen och styr därmed genom sin stora gravitationskraft alla planeters rörelser. Solen är en medelstor stjärna. Många andra stjärnor i universum är betydligt större.

Solen befinner sig i utkanten av galaxen Vintergatan; 30 000 ljusår (ca 28×10km) från Vintergatans centrum och 2,6 ljusår (ca 25×10km) från Vintergatans mittplan. Solen rör sig med en hastighet av 792 000 km/h och det tar drygt 240 miljoner år för den att förflytta sig ett varv runt Vintergatans centrum

Merparten av solens massa (~73,46 %) består av väte (H). Den höga temperaturen i solens centrala delar gör att väte omvandlas till helium (He) genom fusion. Denna process producerar en stor mängd energirika fotoner (gamma och röntgenstrålning). På väg ut ur solen påverkas fotonerna av joner genom absorption och spridning. Under denna långa process (17.000 år - 50 miljoner år) förlorar varje foton energi och de flesta fotonerna lämnar slutligen solytan med en energi motsvarande synligt ljus. Solens spektrum approximeras väl av en svartkroppsstrålare med en temperatur på cirka 6 000 °C.

Fusionsprocessen upprätthåller den höga temperaturen i solens inre, som beräknas vara 15 miljoner °C. På ytan är solens temperatur cirka 6 000 °C.

Solen slungar ständigt ut materia åt alla håll, med en takt av cirka en miljon ton per sekund (109 kg/s). Denna materia, som till största delen består av elektroner och protoner (och alltså är ett plasma), utgör den så kallade solvinden. Solvindens intensitet varierar ständigt, och är bland annat knuten till olika former av solaktivitet, vilket gör att det också finns en elvaårig variation med solfläckcykeln

Det mesta av solvinden avlänkas av jordens magnetfält och flödar runt magnetosfären istället för att nå atmosfären. Elektrisk växelverkan mellan solvinden och magnetosfären ger dock upphov till elektriska strömmar i magnetosfären, vilka i sin tur orskar norrsken och sydsken (se polarsken).

Solens strålning i ultraviolett- och röntgen-områdena påverkar plasmatätheten i jonosfären vilket bland annat ger drastiska effekter på utbredningen av radiovågor på frekvenser under några MHz.

Andra fenomen som solen medverkar till är tidvattnet, som visserligen till största delen beror på månens gravitationsfält, men där även solen spelar en stor roll. De starkaste tidvattenkrafterna bildas när solen och månen samverkar, så kallad springflod. När de motverkar varandra kallas det nipflod

Solen har en avgörande roll i alla slags förmörkelser. Vid en solförmörkelse befinner sig månen och jorden på en linje så att månen skuggar en del av jorden. När månen rör sig i sin elliptiska bana runt jorden, växlar avståndet mellan jorden och månen. När månen är som närmast jorden och den ställer sig i linje med solen blir det en total solförmörkelse. Om månen är som längst ifrån jorden blir det en ringformig solförmörkelse. När månen är i ett läge där den precis täcker solen kan det hända att förmörkelsen blir både ringformig och total, det vill säga total endast längs en del av förmörkelsens väg på jordytan, och ringformig i övrigt. Solförmörkelsen kallas då hybrid.

Den vanligaste solförmörkelsen är partiell. Månen täcker då en del av solen, och lämnar kvar en lysande del med en form som liknar en månskära. Detta är en följd av att månen inte helt ställer sig på linje med jorden och solen, sett från betraktarens position. Oftast finns det dock i sådana fall andra platser på jordytan där förmörkelsen är antingen total eller ringformig.

En annan typ av förmörkelse är månförmörkelsen. När jorden ställer sig på en linje mellan solen och månen så att jorden skuggar månen helt, bildas en total månförmörkelse. Månen blir dock aldrig helt förmörkad även om solens direkta ljus är blockerat, eftersom ljus bryts i jordens atmosfär och därefter kan lysa upp månen med ett rödbrunt sken. På samma sätt som det kan bli partiell solförmörkelse kan det även bli en partiell månförmörkelse. Då ställer sig månen inte riktigt i linjen med solen och jorden och endast en del av månen hamnar i kärnskuggan. Då månen inte träffas av jordens kärnskugga, utan endast av halvskuggan, blir det en umbrisk månförmörkelse.

Det bör påpekas att en stor skillnad mellan de två typerna av förmörkelse är, att i första fallet skymmer månen solen för oss, och i andra fallet ser vi en måne som skuggas av jorden. När vi betraktar en månförmörkelse, skulle man alltså samtidigt på månen uppleva en solförmörkelse!

En betydligt ovanligare typ av förmörkelse är passagerna. Det finns två sorters passager. Merkuriuspassage är då Merkurius passerar över solskivan. Merkurius hamnar alltså mellan Jorden och solen. Den andra passagen är Venuspassagen. Då är det Venus som ställer sig mellan jorden och solen. Vid dessa astronomiska händelser kan man med lämpliga instrument se hur en liten rund, svart prick rör sig över solskivan. Den senaste Merkuriuspassagen inträffade den 7 maj 2003, och den senaste Venuspassagen den 8 juni 2004.

Man tror att Solen är omkring 4,6 miljarder år gammal, och att den ännu inte har nått halva sin livslängd. Man beräknar att solen gott och väl kan nå en ålder på 12 miljarder år.

När solen har förbrukat sitt förråd av väte så kommer den att svalna, samtidigt som andelen helium då har ökat. Solen kommer därför att övergå från att främst förbränna väte till att förbränna helium, varför dess strålningstryck kommer att öka samtidigt som gravitationskraften minskar, vilket gör att den sakta kommer att svälla och bli till en stor röd jätte. Den kommer då att sluka närbelägna planeter som jorden och Mars. Efter att ha gjort slut på helium kommer den börja förbränna även andra grundämnen tills detta inte längre är energimässigt fördelaktigt och den därmed får slut på bränsle och sjunker ihop till en vit dvärg, inte mycket större än jorden. Den vita dvärgen lyser och är mycket varm men detta beror inte på kärnreaktioner utan på att det drar sig samman. När sammandragningarna har upphört så slutar den helt lysa och temperaturen minskar kraftigt. Den blir en svart dvärg, en kall stjärna med en mycket hög densitet (täthet).

Källa:Wikipedia

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥ 



Anmäl
2008-04-29 14:04 #1 av: nera

Ska läsa det här sen i lugn och ro. Kikar bara igenom som hastigast nu. Men tack för mera fin info medde Glad

Anmäl
2008-04-29 14:13 #2 av: medde

Du är ett guldkorn här, nera!

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥ 



Anmäl
2008-04-29 17:46 #3 av: nera

Skrattande Ja, jag suger i mig allt härinne. Jag har varit facinerad av rymden sedan jag var liten, så jag tycker detta är kanon. Blir inte av annars att man sitter och läser på nätet överhuvudtaget så mycket. Fast en och annan bok så har man väl kollat i om rymden . Annars så blir det bara bilder från NASA som jag brukar drunkna i..hi-hi..Flört

Anmäl
2008-04-29 18:59 #4 av: Ayena_old

Mycket intressant! Visst blir man hänförd. Tänk vilken enorm energi som finns där ute i vår närmaste stjärna.

Jag skulle vilja ställa en fråga nu här i denna "sol-tråd". Det gäller Jordens omloppsbana runt Solen. Jag har hört från olika källor att omloppsbanan skiftar med årstiderna, att jorden är som närmast Solen vårmånaderna och att det är därför som man upplever att solen är starkare på våren trots att den står lägre än på sommaren. Skulle vilja ha bekräftelse på detta om jag har rätt eller fel.

Anmäl
2008-04-30 02:49 #5 av: vanessa

#4 Den frågan lämnar jag med varm hand till Medde att svara på. Vet däremot att vi inte går i en rund cirkel runt solen, utan mer äggformat. 

Tack för en suverän artikel Medde. /Vanessa 

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-04-30 11:03 #6 av: medde

#4 Hoppas att jag kan svara på din fråga. Jorden är är omkring cirka 3%  närmare solen vid perihelium (i januari) än i apehelium (i juli) Jordaxelns lutning ger upphov till våra årstider.

Årstider uppstår på grund av den 23,5* stora lutning mellan ekvatorns och ekliptikans plan. När solen är som närmast jorden i januari rör sig jorden som snabbast i sin bana. Hoppas detta hjälper dig en bit på vägen, annars är du det bara att fråga på igen:-)

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥ 



Anmäl
2008-05-01 01:02 #7 av: vanessa

Och anledningen till att det är varmare hela tiden vid ekvatorn är att den alltid ligger närmre solen, hur vi än snurrar. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-09-20 13:46 #8 av: medde

Gunilla-R vi hade om solen redan på sajten. så jag lyfter upp denna och är det något mer eller något du saknar, säg till och jag fyller på då med info.

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥ 



Anmäl
2008-09-20 13:54 #9 av: medde

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥ 



Anmäl
2008-09-20 16:00 #10 av: nera

Den här artikeln tåls att läsa om. Solen är en fantastisk energivarelse. Ska läsa igenom detta nu åter igen. Glad

Anmäl
2008-09-20 16:31 #11 av: Ayena

Men så strålande!

Här finns ju allt som är värt att veta om solen, till och med solens avstånd vid vinter/sommar!

suveränt!

Skrattande

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.