När man tittar mot stjärnhimlen utan hjälpmedel ser man egentligen bara ett stort antal lysande prickar, stjärnorna. Lite varierar de i färg och ljusstyrka t ex, men i princip ingen skillnad. Tar man hjälp av stora teleskop kan man se strukturer som galaxer och stjärnhopar, men det är egentligen fortfarande bara stjärnor i form av "prickar". En del stoffmoln och liknande kan man urskilja. Planeterna och månen visar upp många detaljer osv. Men annars spelar det egentligen ingen roll hur bra kikare man tar till, det är ändå bara det synliga ljuset man ser.

Men det finns väldigt mycket mer att "titta" på, och det är här radioastronomin kommer in. Det synliga ljuset är bara en liten del av den totala mängden elektromagnetisk strålning som t ex en stjärna eller galax skickar ut. För att ta ett mer jordnära exempel när inte vanligt ljus räcker kan vi tänka på en värmekamera som kan fotografera en människa i totalt mörker. Värmestrålning ligger på längre våglängd än ljus.

Elektromagnetisk strålning

Kan definieras som energi som i form av fotoner i en vågrörelse förflyttar sig med ljusets hastighet (c) genom rymdens vakuum (lite hemmagjord definition kanske, men ungefär). Strålningen uppstår då elektriskt laddade partiklar accelereras. Karaktäriseras av våglängd ?  och frekvens ? genom sambandet ?*?=c

Strålningen spänner över ett otroligt stort våglängdsområde, där synligt ljus är en pytteliten del. Hela spektrum går från någon tusendels nm (1 nm = 1 miljondels mm) upp till 10-tals km. De kortaste våglängderna, och därmed mest energirika, kallas gammastrålning. Denna säger också dagens astronomer en hel del, och har gett upphov till en speciell gren inom astronomin - gamma-astronomi. Mer om detta en annan gång kanske. Efter gammastrålning kommer röngenstrålning, ultraviolett, synligt ljus, infrarött och radiovågor. Synligt ljus ligger mellan 380-750 nm ungefär.

Elektromagnetisk strålning är den enda, eller i alla fall den viktigaste, informationsbäraren från himlakroppar utanför jorden. Strålningen kan i två s k fönster nå ner till jordytan, det optiska fönstret (synligt ljus) och radiofönstret mellan våglängderna 2 cm till 20 m ungefär. Radiovågorna hindras inte av moln eller liknande, och kan därför studeras i stort sett när som helt under året och dygnet, även på dagen i mulet väder alltså. Vintergatans centrum innehåller radiokällor. Andra källor är många avlägsna galaxer och kvasarer.

Radiobrus från Vintergatan med ? = 15 m upptäcktes redan 1932 (Jansky). Efter andra världskriget tog forskningen fart på allvar. Upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen, som tas som bevis för Big Bang, detekterades främst med radioastronomiska mätningar. 1965 upptäcktes de första spektrallinjerna från interstellära OH-molekyler. Idag har flera hundra molekyler upptäckts. Man har med hjälp av radioastronomi lokaliserat väldiga molekylmoln som anses vara födelseplats för stjärnor. Detta har gett upphov till ytterligare en gren av astronomin - astrokemi. Men det får vi också ta en annan gång.

Sverige har hela tiden legat väl framme inom detta område. Observatoriet på Råö i Onsala grundades redan 1948, och drivs av Chalmers tekniska högskola. Där hade jag förmånen att få göra ett studiebesök för länge sedan. Det var mycket imponerande, även om man förstod långt ifrån allt.

Relaterade länkar

• SSI
• ChalmersAv: Mark
• Personlig sida
• Kontakta

Datum för publicering

• 2008-04-05