Annons:
Etikettrymden-artikel
Läst 4027 ggr
Starfall
2008-01-09 20:26

Astronomi i tiden, Del I

Det är inte bara nu i den moderna tiden som man intresserar sig för rymden och universum. Redan på forntiden och Medeltiden gjorde man observationer i rymden med hjälp av den utrustning som då fanns att tillgå. I denna artikel står det mer utförligt om hur Astronomin utvecklats i tiden.

Forntiden:
Tidigt i vår historia bestod det som vi nu kallar Astronomi av observationer och förutsägelser om rörelserna av de olika objekt som vi människor kunde se med med blotta ögat.på vissa platser som t.ex. Stonehenge har tidiga kulturer rest stora Artifakter
som mest sannolikt hade någon form av astronomisk användning. Dåtidens människor hade stor nytta av sina observationer när det gällde att bestämma de olika säsongerna, vilket var väldigt viktigt för att man skulle veta när det var dags att plantera grödor. Det var också
viktigt för att man skulle ha någon som helst uppfattning om det jordiska året.

Allt eftersom den tidiga civilisationen utvecklades byggdes tidiga observatorier, främst i bland annat antika Grekland, Mesopotamien och det forna Egypten. Detta var ett stort framsteg för att kunna utforska rymden mer än tidigare.
Den största delen av den tidiga astronomin bestod i att kartlägga positionerna hos stjärnorna och planeterna,
en vetenskap som numer kallas för astrometri. Från dessa olika observationer skapades tidiga idéer om vad planeternas rörelser berodde på, vad månen, solen och jorden var i förhållande till universum. Jorden ansågs vara centrum i universum med solen, månen och stjärnorna roterande runt den. Detta är  känt som den geocentriska modellen av universum.

Ett par anmärkningsvärda astronomiska upptäckter gjordes före teleskopens tid. Till exempel axellutningen som uppskattades av kineserna så tidigt som omkring år 1000 f.Kr. Kaldéerna i Mesopotamien upptäckte att månförmörkelser uppträdde i en återkommande cykel kallad Saroscykeln. Under 100-talet f.Kr. uppskattades Månens storlek och avstånd av Hipparchus.

Medeltiden:
I Europa stod Astronomin i stort sett still under medeltiden, iallafall till 1200-talet. Däremot i den Islamska världen och i vissa andra delar i världen blomstrade astronomin. Två av de framstående arabiska astronomerna som gjorde viktiga bidrag till vetenskapen var Al-Battani och Thebit. Astronomer under den tiden införde många arabiska namn som än idag används på många stjärnor.

Vetenskapliga revolutionen:
Gallileos observationer och bilder av månen visade på att den var bergig. Under renässansens tid föreslog Nikolaus Kopernikus en heliocentrisk modell av solsystemet. Idén blev succé och arbetet utfördes av Johannes Kepler och Galileo Galilei. Galileo revolutionerade astronomin genom att använda teleskop för att förbättra hans observationer.
Han upptäckte med hjälp av detta bland annat Jupiters fyra största månar som idag kallas Galileiska månarna.
Båda dessa observationer stärkte bevisningen för den heliocentriska teorin.

Kepler var den första att utveckla ett system som korrekt beskriver detaljerna hos planeternas rörelser med solen som dess centrum, något han gjorde med hjälp av Tycho Brahes minutiöst noggranna observationer. Kepler lyckades dock inte formulera en teori bakom de lagar
han skrev ner. Detta gjorde istället Sir Isaac Newton med sin upptäckt av rörelselagarna och gravitationslagen för att slutligen förklara planeternas rörelser. Newton utvecklade också spegelteleskopet.

Vidare upptäckter följde i takt med att storleken och kvalitéten på teleskopen utvecklades. Mer omfattande kataloger över stjärnor skapades av Lacaille. Astronomen Herschel skapade en detaljerad tabell över nebulosor och stjärnhopar, och upptäckte även planeten Uranus. Avståndet till en annan stjärna beräknades första gången år 1838 när parallaxen av 61 Cygni mättes upp av Friedrich Bessel.

Under 1800-talet lades stor möda ner på trekropparsproblemet. Euler tillsammans med Clairaut och D'Alembert kom fram till mer noggranna förutsägelser om månens och planeternas röreslser. Detta arbete förfinades ytterligare av Lagrange och Laplace som bestämde planeternas och månarnas massor med hjälp av dess perturbationer.

[

Av: Starfall

](link1.html)

* Personlig sida


Datum för publicering

  • 2008-01-09
Annons:
medde
2008-01-09 20:51
#1

Toppen bra gjort, mycket bra läsning och intresannt. Ser fram imot del 2 med stor spänning.

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥

Denna kommentar har tagits bort.
nera
2009-08-03 22:53
#3

Hittade denna intressanta artikel som jag missat alldeles. Nu är jag också nyfiken om Del 2 kommer ?

Starfall?

medde
2009-08-04 21:48
#4

Ja vi får göra en efterlysning på Starfall. Men kul att återse denna artikel

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥

Upp till toppen
Annons: