Fundering
Vi har upptäckt svarta hål i vårt universum och vi vet att vår galax har ett centralt svart hål som äter enorma mängder av materia hela tiden. Vi vet att universum består av miljarder galaxer som troligen har miljarder av svarta hål.
Många bygger modeller av detta och föreställer sig att singulariteten både har "en mun" och ett "utrensningshål" dvs två händelsehorisonter av tagande och givande dvs svart hål och vitt hål.
Ingen har kunnat påvisa existensen av ett vitt hål. Om man gjorde det skulle det lika gärna kunna vara en energiportal från en mycket högre dimension.
Men om teorin är riktig och vi vet att vårt universum kommer från ett svart hål - skulle då inte vårt expanderande universum just vara ett gigantiskt vitt hål?
Men då måste vi omdefiniera Big Bang teorin så att det inte var ett svart hål som krackelerade utan just detta svarta håls vita ändalykt som helt normalt gjorde en tömning.
Om vi är komna ur ett Vitt Hål varför finns det då så många svarta hål i den materian? Varför finns det så mycket mörk materia? Kanske för att det är Singularitetens natur? Varför finns Ljuset i en natur som skyr Ljuset?
Kan man med trovärdighet hävda att vi är ett universum av Det Vita Hålet? Är det vårt öde att fortsätta att expandera så att vi separeras till multipla universum - vilket vetenskapen säger att vi redan gjort?
Vårt universum har enligt vetenskapen 100 miljarder galaxer och ca 100 miljoner svarta hål. Om hela vårt universum är som en manifestation av ett vitt hål och vi kan konstatera att dess natur är att bilda svarta hål så borde det innebära att det sker en enorm överföring av detta vårt universums materia genom 100 miljoner svarta hål och dess vita "ändalykter" till 100 miljoner nya universum's.
Detta pågår framför våra ögon varje dag - vi har lyckats fotografera ett svart hål och därmed detta mysterium att stjärnor förintas för att uppstå igen i ett annat universum - om teorin om vita hål är riktig.
Om det inte finns någon vit ände på svarta hål så har de ingen annan funktion än att vara materiens sophögar? Kollapsad materia, gravitationens slavar. En singularitetens fängelse. Eller ett förråd av materia som bara väntar på den blixt som öppnar upp allt igen?
En teori är att det finns en naturlig gräns för hur massivt ett svart hål kan bli. Neutronstjärnor har redan kollapsat en gång; vätet (med protoner och elektroner) har gått samman till neutroner. Man kan dock, teoretiskt, tänka sig att neutroner kan implodera. Detta genom att elektronen som binds till en proton genom svag växelverkan förintas tillsammans med protonen.
Detta bryter mot vissa partikelkonstanslagar men om 'trycket' blir tillräckligt stort kanske det sker likafullt. Resultatet skulle bli en explosion som vida överträffade verkningarna av ordinära supernovor. Sådana 'supermassiva svarta hål' lär ha observerats, dock kanske inte explosioner av desamma. Kanhända förväxlas då dessa massiva explosioner med 'kvasarer'.
Universum har enligt astronomin en början - år noll - The Big Bang. Då plötsligt från något ting i ingenting var alla ting i ingenting som en enda exploderande plasmatisk superhet soppa som svalnande av kylan i ingenting mer och mer visade sin natur av krafter, partiklar, atomer och molekyler. Den exploderande kraften tvingar alla ting bort från varandra i evig expansion av alla ting som till sist kommer att separera enheten till en mångfald.
Vetenskapen har förstått att efter 750 miljoner år fanns det redan en Kvasar i universum. En kvasar är hjärtat i en mycket ljusstark galax som drivs av ett supertungt svart hål i sitt eget centrum med en vikt på flera miljoner gånger solens massa. När galaxens materia närmar sig Hålet tvingas den runt i en virvel nära hålet vilket skapar ett våldsamt friktionsmotstånd, hög temperatur och därmed också strålning som är så stark att den överglänser allt ljus från galaxens stjärnor. Det upptäckta kvasarljuset är nära 14 miljarder år gammalt.
Enligt bigbang-teorin inträffade det en rejonisering när universum var några hundra miljoner år gammalt. Det innebar att atomerna åter splittrades upp i protoner och elektroner. Kanske det var orsaken till att detta svarta hål kunde bildas? Kanske rejoniseringen är den svaghet som finns i det vita hålets materia och för allting tillbaka till ursprunget?
Om vi är en exploderande Svart Singularitet från begynnelsen kanske det inte är konstigt om alla ting tar chansen att återgå till singularitet så fort det får chansen. Men varför gör inte ljuset det? Man säger att universum expanderar - då tror jag att man menar stjärnor, galaxer, mörk materia, stoft, gas och svarta hål - men ljuset går ju i förväg och universum borde ju ha en gloria, en aura som är betydligt större än det fysiska universum. Om det finn något på andra sidan av detta ingenting som vi expanderar i som kan bli medveten om oss och se oss så borde det se vårt ljus först innan de ser universums kropp.
Jätteintressant tråd!
Om vårt universum nu töms på materia in i ett svart hål som mynnar ut i ett vitt hål på andra sidan skulle ju det innebära att vårt universum töms på materia.
Det skulle då rubba balansen av gravitationen och göra att hela vårt universum skulle kollapsa.
Allt pekar visserligen på att materian i vårt universum är för litet för att få gravitationen att återigen dra oss tillbaka utan snarare är det så att vårt universum hela tiden expanderar.
Via beräkningar kan vi se att vårt universum knappast kan innehålla mer än ca 5 % vanlig observerbar materia.
Därtill kommer sedan ca 25 % av mörk materia som har samma egenskaper av gravitation (alltså hjälper till att kröka rum-tiden) men vi vet inte vad denna spökmateria verkligen är för den har inte gått att observera.
Slutligen har vi minst 70 % som vi då kallar för mörk energi som vi inte har en aning om vad det är men som måste finnas eftersom vi kan observera dess konsekvenser på vårt universum.
Så jag är tveksam till att materia i vårt universum skulle försvinna in i svarta hål och sedan ut på andra sidan i ett annat universum.
#6 Som jag ser det kan 'svarta hål' i själva verket vara mer av andlig än fysisk natur. Jag tänker mig att alla väsen (även icke-organiska) är besjälade. Själen visar sig som ett mikroskopiskt svart hål beläget i centrum av väsendets gestaltning. Strålning (transversell och longitudinell) som faller in i hålet försvinner där men registreras av själen såsom 'förnimmelse'. Men själen har även en aktiv perception bestående av koncentriska vågor som utgår från det svarta hålet. Dessa vågor avklingar på ett visst avstånd vilket markerar väsendets 'själsaura'. Det finns med andra ord en slags naturlig balans mellan inkommande och utgående vågor.