Ensammast i världen
När allas ögon riktades mot tv-apparaterna, lyssnades ivrigt på radion, och blickar sträcktes nyfiket mot månen, var det en man som var ensammast i världen. Och kanske i universium - Michael Collins.
Juli månad 1969, Neil Armstrong och Buzz Aldrin fanns i fokus på större delen av jordklotet, så fanns även en väldigt ensam själ med. Bortglömd av de flesta. Hans namn var Mike Collins.
Mike Collins var astronauten som styrde "command module Columbia", moderskeppet. Som såg till att Armstrong och Aldrin kunde komma tillbaka till jorden. Han var inte nere på månens yta, utan styrde Columbia 25 varv runt månen.
Antalet varv låter kanske inte så mycket, men varje gång han gick mot baksidan av månen tappade han all radiokontakt med jorden och vännerna på månen. Det blev 47 minuters tystnad för varje varv.
Alla här nere kunde se när Armstrong tog de första stegen på månen och höra de kända orden "That's one small step for man, one giant leap for mankind" kunde han inte se det. Fastän han faktiskt var mer på första parkett än någon annan.
Han hade förberett sig för denna "splendid isolation" och pratade i en bandspelare om sina tankar och funderingar. Rapporterade vad han såg och upplevde. Det vore väldigt intressant att få lyssna på det. Kanske någon gång i framtiden.
Han gjorde tre personers jobb hela tiden.
Mission controll hyllade honom när han dök upp efter det sista varvet i ensamhet. På ett väldigt poetiskt sätt, tycker jag.
"Inte sedan Adam har någon människa upplevt en sådan ensamhet som Mike Collins var med om de 47 minuterna av varje månvarv då han inte hade någon annan att prata med än sin bandspelare på Columbia."
Så glöm inte den ensammaste mannen i världen, Mike Collins. /Vanessa
Av: vanessa
Datum för publicering
- 2008-04-09
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Helt fantastiskt! Att vara där ute, helt ensam, i rymden!
Skaulle klara det en liten stund bara sedan skulle jag nog få "´Nippran", av ensamhet!
♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥
Men som Vanessa sa, vilken parkett han hade ändå. Men dessa 47 minuter som det var tyst, skulle jag ge mycket för att veta var han tänkte då, vid denna tysnad.
♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥
Ja du har ju alldeles rätt i detta. Man har vetat att det var han som satt och "väntade" på de andra, men egentligen aldrig tänkt på hur det måste ha känts för honom. Det vore verkligen intressant att få ta del av dessa tankar.
Oj oj!
Han kunde verkligen känna och tänka. Jag vill verkligen veta vad han sa på banden. Och veta vad han kände när han fick se all i efterskott. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Oj, det här var en historia som jag misat totalt! Men vilken upplevelse för honom..jisses..snacka om och känna sig ensam ja 
# 0 Vad roligt förresten att du uppmärksammade denna historia vanessa 
Visst denna story och tråd är toppen!
♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥
Ibland hör jag eller läser saker som klistrar sig fast i hjärnan. Detta var en de sakerna. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
#10 Tror nog det mesta fastnar i din hjärna min vän:-)
Men denna var verkligen kul att få ta del av.
♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥