Merkurius är den innersta och minsta planeten i solsystemet och har en omloppstid runt solen på 88 dagar. På grund av sin närhet till solen är den svår att observera från jorden och kan bara ses i gryning eller skymning, men Merkurius har ändå varit känd i åtminstone 5 000 år. Planeten saknar liksom Venus naturliga satelliter (månar).

Man vet relativt lite om Merkurius. Den mesta informationen om planetens yta etcetera samlades in av den första rymdsonden som varit i närheten, Mariner 10 (1974-1976). År 2008 var även sonden Messenger där.

Ytan är ganska lik månens då den har relativt många kratrar. Merkurius har ingen atmosfär att tala om, och yttemperaturerna varierar mellan minus 173 grader Celsius i botten av kratrarna vid polerna och 427 grader Celsius på de varmaste ställena på solsidan

Merkurius är en av de fyra stenplaneterna, vilket innebär att den likt jorden har en stenkropp. Den är den minsta av dessa fyra med en diameter på 4 879 kilometer vid ekvatorn, cirka två femtedelar av jordens. Merkurius består av uppskattningsvis sjuttio procent metalliska ämnen och trettio procent silikater. Planetens densitet är den näst högsta i solsystemet med 5,43 gram per kubikcentimer, endast något mindre än jordens, med en okomprimerad densitet på 5,3 per kubikcentimeter mot jordens 4,4 gram per kubikcentimer

Merkurius höga densitet kan användas för att dra slutsatser om dess inre struktur. Medan jordens höga densitet är en följd av en kompression av kärnan på grund av den stora tyngden av det omgivande materialet, så är Merkurius mindre och dess inre regioner inte alls lika komprimerade, varför kärnan måste vara förhållandevis stor och rik på järn.  Geologer uppskattar att Merkurius kärna upptar 42 procent av planetens volym medan jordens kärna endast tar upp ungefär 17 procent av dess volym.

Utanför kärnan finns en 600 kilometer tjock mantel. Man antar att en jättelik kollision med en himlakropp med diameter på flera hundra kilometer tidigt i Merkurius historia rev av så mycket av planeten att dess ursprungliga mantel försvann, vilket resulterade i en relativt tunn mantel jämfört med den stora kärnan, även om andra teorier finns (se nedan).

Ytterst består Merkurius av en skorpa som man tror är 100-200 kilometer tjock. En mycket utmärkande detalj för Merkurius yta är det stora antalet kammar, som i vissa fall sträcker sig över flera hundra kilometer. Man tror att de bildades när Merkurius kärna och mantel svalnade och krympte efter det att skalet hade stelnat.

Ytterst består Merkurius av en skorpa som man tror är 100-200 kilometer tjock. En mycket utmärkande detalj för Merkurius yta är det stora antalet kammar, som i vissa fall sträcker sig över flera hundra kilometer. Man tror att de bildades när Merkurius kärna och mantel svalnade och krympte efter det att skalet hade stelnat.

Merkurius har en mycket högre järnhalt än någon annan planet i solsystemet. Flera hypoteser har lagts fram för att förklara Merkurius höga metallhalt. Den mest accepterade teorin är att kvoten metall delat med silikat ursprungligen var av samma storleksordning som kondritmeteorernas och massan var ungefär 2,25 gånger dess nuvarande massa, men att planeten tidigt i solsystemets historia träffades av en planetesimal som hade ungefär en sjättedel av Merkurius massa. Detta nedslag skulle ha rivit bort en stor del av den ursprungliga skorpan och manteln och lämnat kärnan ensam.En liknande teori har för övrigt föreslagits för att förklara hur månen bildades.

Enligt en alternativ hypotes kan Merkurius har formats från solens nebulosa innan dennas energiproduktion hade stabiliserats. Planeten skulle då ha haft ungefär dubbelt så stor massa som nu. När sedan protosolen utvidgade sig skulle temperaturen nära Merkurius kunna ha nått upp till mellan 2 500 och 3 500 Kelvin, och kanske även upp till så högt som 10 000 Kelvin. Mycket av Merkurius ytsten skulle ha förångats i sådana temperaturer och bildat en atmosfär av förångad sten vilken skulle ha burits iväg av solvinden.

En tredje hypotes säger att friktion mot solnebulosan orsakade att de lättare partiklar som befanns sig i närheten av Merkurius ackretionsskiva fördes bort av solvinden och bara lämnade kvar tyngre material. Alla dessa hypoteser förutspår olika ytsammansättningar, och två kommande rymduppdrag, Messenger och BepiColombo har båda som mål att pröva dessa hypoteser

Merkurius yta är mycket lik jordens måne, och uppvisar vidsträckta havsliknande slätter och stora mängder kratrar, vilket tyder på att den har varit geologiskt inaktiv i miljarder år. På grund av det låga antalet rymdsonder som har sänts till Merkurius är dess geologi den minst utforskade av stenplaneternas.

De ytstrukturer som finns har fått följande namn:

• Albedo-objekt - områden med påfallande skillnad i reflektivitet
• Dorsa - Bergskammar
• Montes - berg
• Planitiae - slätter
• Rupes - sprickor
• Valles - dalar
  Under och tidigt efter Merkurius bildande blev den bombarderad av kometer och asteroider över en period som tog slut för ungefär 3,8 miljarder år sedan. Under denna period av intensivt kraterbildande tog planeten emot kollisioner över hela sin yta, vilket underlättades av avsaknaden av en betydande atmosfär. Under denna tid var planeten vulkaniskt aktiv och slätter som Calorisbassängen fylldes av magma från planetens inre, vilket producerade jämna slätter liknande månhaven

Kratrar på Merkurius varierar mellan några få meter till hundratals kilometer i diameter. Den största kända kratern är den enorma Calorisbassängen med en diameter på 1 300 kilometer. Det nedslag som skapade Calorisbassängen var så kraftfull att den orsakade lavautbrott och över 2 kilometer höga koncentriska ringar kring kratern. Vid Calorisbassängens motpol finns ett stort område ovanlig, kullig terräng känd som den bisarra terrängen. En hypotes om skapandet av detta underliga geologiska område är att chockvågor genererades under nedslaget och färdades runt planeten, och när de möttes vid nedslagets motpol kolliderade de och skapade denna säregna terräng.

Slätterna på Merkurius kan delas in i två skilda grupper:

1. de yngre slätterna med lite kratrar och
2. de äldre slätterna med mycket kratrar.

På planetens yta finns även ett ovanligt stort antal veckningar som korsar varandra på slätterna. Man tror att när planetens inre svalnade drog den ihop sig och att ytan sedan började deformeras. De veckningar man kan se på andra objekt, som på kratrar och jämna slätter, indikerar att de är yngre.Merkurius yta visar också spår av betydande tidvattenkrafter som orsakats av solen. Tidvattenskrafterna är omkring 17 procent starkare än de månen skapar på jorden.

Likt månen drabbas Merkurius yta antagligen av de återkommande effekterna av rymdväder. Solvind och mikrometeroitnedslag kan förmörka albedon och förändra reflektiva områden på ytan.

Den genomsnittliga yttemperaturen på Merkurius är 452 Kelvin (179 grader Celsius), men varierar mellan 90 Kelvin (minus 183,2 grader Celsius) och 700 Kelvin (427 grader Celsius). De stora variationerna beror på avsaknaden av en atmosfär. Solljuset på Merkurius yta är 5,5 gånger så starkt som på jorden, med ett strålningsvärde på 9,13 Kilowatt per kvadratmeter.

Trots de allmänt höga temperaturerna på dess yta antyder observationer starkt att is existerar på Merkurius. Bottnarna i djupa kratrar nära polerna blir aldrig utsatta för direkt solljus, och temperaturen ligger under den globala medeltemperaturen. Is reflekterar radar tydligt, och observationer avslöjar att det finns fläckar med mycket hög radarreflektivitet nära polerna. Trots att is inte behöver vara den enda möjliga orsaken till de reflektiva områderna tror astronomer att det är den mest troliga förklaringen.

• Man tror att de isiga regionerna är täckta till ett djup av några få meter, och innehåller endast ungefär 10-10 kilogram is. Som jämförelse väger istäcket på Antarktis omkring 410 kilogram, och Mars södra polkalott innehåller omkring 10 kilogram vatten. Man vet ännu inte hur isen kom till Merkurius, men den troliga förklaringen är att den kom från kollisioner med kometer

Merkurius gravitation är för liten för att planeten skulle kunna behålla någon betydande atmosfär över en längre tidsperiod; den har en tunn atmosfär bestående av väte, helium, natrium, kalcium och kalium. Atmosfären är inte stabil, vilket innebär att atomer kontinuerligt försvinner och ersätts av nya från ett flertal olika källor. Väte och helium kommer troligtvis från solvinden och diffunderar in i Merkurius magnetosfär. Nedbrytning av radioaktiva ämnen är en annan källa till helium samt till natrium och kalium. Det finns troligen även vattenånga som förts till Merkurius med kometer.

Trots sin långsamma rotation har Merkurius ett relativt starkt magnetfält med en styrka som är en procent av jordens magnetfält. Det är möjligt att detta magnetfält bildas på ungefär samma sätt som jordens, genom en dynamo i form av en cirkulerande flytande kärna. Forskare är dock osäkra på om Merkurius kärna fortfarande är flytande, även om senare uppgifter alltmer stödjer teorin att kärnan åtminstone är delvis flytande Detta kan bero på tidvatteneffekterna under perioder av hög excentricitet. Det är också möjligt att Merkurius magnetfält är en kvarlämning av en tidigare generatoreffekt som nu upphört.

Merkurius magnetfält är starkt nog att skärma av solvinden runt planeten, och bilda en magnetosfär som solvinden inte kan tränga genom

Merkurius omloppsbana är den mest excentriska av de större planeternas, med ett avstånd från solen som varierar mellan 46 000 000 och 70 000 000 kilometer Det tar 88 dagar för Merkurius att färdas ett varv runt solen.

Bilderna till vänster illustrerar effekterna av excentriciteten, genom att visa Merkurius position utritad med ett intervall på fem dagar tillsammans med en cirkulär bana med samma radie. Den högre hastigheten när planeten är nära perihelium det vill säga vid det kortaste avståndet till solen, syns tydligt. Detta varierande avstånd till solen, kombinerat med en unik 3:2 banresonans av planetens rotation runt sin axel resulterar i en komplex variation av yttemperaturen.

Merkurius omloppsbana har en inklination på sju grader till jordens omloppsbana, vilket visas i den understa bilden. Merkuriuspassager (då Merkurius befinner sig på en linje mellan jorden och solen) blir därför ganska sällsynta trots den korta omloppstiden. I genomsnitt sker merkuriuspassager var sjunde år.

Merkurius axellutning är endast 0,01 grader. Det är en trehundradel av Jupiters, som är den näst minsta axellutningen bland planeterna på 3.1 grader. Detta betyder att en observatör på Merkurius ekvator mitt på dagen aldrig skulle se solen avlägsna sig mer än en hundradels grader åt norr eller söder om zenit.

På bestämda platser på Merkurius yta skulle en observatör under en enda Merkuriusdag kunna se solen stiga halvvägs, för att sedan gå ner innan den går upp igen. Detta är en följd av att Merkurius banhastighet ungefär fyra dagar före perihelium är exakt lika med dess rotationshastighet så att solens skenbara rörelse upphör.

Källa:Wikipedia