Io är en av de Jupiter månar som tillsammans med de tre andra galileiska månarna Europa, Callisto och Ganymedes, upptäcktes 1610 av den kände astronomen Galileo Galilei. Den är uppkallat efter Io i den grekiska mytologin, ett namn som föreslogs av Simon Marius strax efter upptäckten. Io kallas också för "Jupiter I". Io är inte den innersta av Jupiters många månar men Io är däremot den innersta av de fyra galileiska månarna.

Ios yta är den yngsta i solsystemet, detta eftersom den ständigt förnyas av utbrott av svavel och svaveldioxid som kastas ut från några hundra vulkaner som är spridda runt om på himlakroppen. På bara de fyra månader som det tog mellan rymdsonderna Voyager 1 och Voyager 2: s passage, förbi Jupiter och dess månar, så hade den vulkaniska aktiviteten redan åstad kommit synliga förändringar i ytans utseende, sonderna tog bilder av vulkaner som hade utbrott där material kastades upp till 300 kilometer ovanför Ios yta.

Den allmänt accepterade teorin och förklaringen till denna intensiva vulkaniska aktivitet är kopplad till den så kallade Laplace-resonansen. Denna resonans beror på Ios, Europas och Ganymedes omloppstider: När Io gör 4 omlopp runt Jupiter, så genomför Europa 2 och Ganymedes 1 omlopp, på så sätt kommer Io på vart fjärde varv mellan Jupiter på ena sidan och Europa och Ganymedes på andra sidan. De andra månarna drar då så mycket i Io att den sträcks ut med mer än 100 meter, men när Io kommer ut ur läget så faller dess yta tillbaka till sin naturliga position. Denna knådningsprocess skapar den värme i Io som driver dess intensiva vulkaniska aktivitet.

Io genomkorsar Jupiters starka magnetfält, detta orsakar en elektrisk ström genom Io som även bidrar med värme, om än med mindre än Jupiters, Europa och Ganymedes tidvattenenergi. Den intensiva strålningen som förorsakas av magnetfältet skapar ljusfenomen i Ios vulkaniska gaser, vilket ger upphov till polarsken. Precis som det jordiska Aurora polaris, kan detta störa radiokommunikation. Io skapar så starka radiostörningar att man från jorden kan mäta hur dessa ökar när Io är synlig, och faller i sin intensitet när Io sett från jorden är dolda bakom Jupiter.

Till skillnad från de flesta månar i det yttre solsystemet så påminner Ios inre struktur om de jordliknande planeterna, Merkurius, Venus, jorden och Mars, dvs. med en kärna av smälta silikater. Uppgifter från rymdsonden Galileo tyder på att Io har en kärna av järn, kanske. blandas med järnsulfid, som har en radie på minst 900 kilometer.

Io yta domineras av dess många vulkaner, men det finns också vanliga, icke-vulkaniska berg, det finns många sjöar av smält svavel troligen är de flera kilometer djupa, det finns utsläckande insjunkna vulkaner, det finns stora lavaflöden av smält svavel och silikater. Det är svavel och olika svavelföreningar som ger Io dess särpräglade mönster i svart, rött, gult och vitt.

Io har en mycket tunn atmosfär av svaveldioxid.

Foto: NASA