Astronomi

Halloj

Sara heter jag. Tänkte jag skulle slänga ihop en presentation lite snabbt om mig själv.

Jag är för tillfället 24 år och bor tillsammans med min sambo Andreas i vårt egna lilla hus strax utanför Enköping. Självklart så bor vi inte här helt själva utan vi har ju våra pälskorvar Valle och Donna också. Jag hoppas på en till liten päls till våren men vi får se vad plånboken säger när det börjar närma sig :)

Mitt illerintresse började när jag var ganska ung, närmare bestämt 9 år. Min storasyster kom hem en dag och storgrät över att hennes kompis som hade avlat på sin hona tänkte avliva den sista valpen för att han inte fick iväg den. Efter många om och men så bestämde mina föräldrar sig för att vi skulle hämta hem henne. Sagt och gjort, vi åkte hem till honom där vi fick se de stackarna sitta i en liten kaninbur och det luktade inte röda rosor direkt.

Vi hade vid detta tillfället inte den blekaste aning om vad vi gav oss in på men skulle snart inse detta.
Vilma som vi döpte henne till, var knappt hanterad hos uppfödaren så det var ett litet monster vi fick hem. Hem för henne blev i vårt kök där hon levde rövare och stal allt som hon kom åt. Elvispen hittade vi ett antal gånger under kökssoffan tex.

Vi kämpade med Vilma och hon blev nog ganska fort duktig på lådan men bitfri det tog det längre tid med. Eller bitfri, hon slutade aldrig bita mamma ;P
Men efter kanske 1-1,5 år så var hon världens goaste iller och min allra bästa vän. Hon stod och väntade varje morgon på att jag skulle kliva upp och mysa med henne innan jag skulle till skolan.

Vi bodde under den här tiden långt ut på landet och hade långt till närmsta väg och granne så vi lät Vilma springa lös ute precis som en katt. (Detta skulle jag aldrig våga mig på med mina illrar nu) Detta älskade hon och hon kom så fort man skakade på kattmatskartongen.

Vilma fick somna in i september 2001, 5 år gammal. Redan då bestämde jag mig för att jag någon gäng ska ha iller igen.

I juli 2010 kom Zonic in i mitt och Andreas liv. En stor liten päls som till slut även fångade husses hjärta. Tyvärr fick vi aldrig chansen att se han växa upp utan han lämnade oss sorgligt nog redan på nyårsafron 2010 på grund av stopp i tarmen.

Efteratt Zonic gått bort så var det en hård tid för mig och Andreas, vi klarade inte av tystnaden hemma och vi bestämde oss snabbt för att skaffa en ny iller. Men denna gången bestämde vi oss att ta en omplacering för att rädda i alla fall en iller med svängdörrar i rumpan. Samma dag som vi fick hem Zonics urna så dök hon upp, Donna. Hon bara var där. Vi kontaktade säljaren och bestämde att vi skulle åka och träffa henne. Två veckor senare bar det av ner till Hultsfred. Då fick vi träffa en liten dam på ca 6 månader som spöade sina kattkompisar men var otroligt rädd så fort man tog upp henne. Stel som en pinne var hon.
Men Donna fick följa med hem och det har vi aldrig ångrat, snällare tjej får man leta efter. Vi var beredd på en trottsig och bitig iller men hon fann sig till rätta fort och har aldrig nånsin bitit oss bara för att. Nu för tiden blir hon bara stel som en pinne när man går in i badrummet med henne :P

Efter vi haft Donna ett tag så tyckte vi att hon skulle få en kompis. Det  resulterade i en valp från Dashing Ferrets uppfödning i Almunge. Dashing Braveheart fick följa med hem och Valle blev namnet på denna herre. Valle älskar att få massage och att bli kliad på ryggen. En riktig livsnjutare och han gör helst inte mer än vad han behöver.

Så det är där vi är nu, Donna som nu är 2,5 och Valle på 1,5.

En eloge till dig som orkat läsa allt det jag skrivit, det gjorde du bra!